Att fråga om vägen

Det är skönt att cykla. Det är skönt att stanna till och sitta i solen en stund och ta en glass, en öl, eller något att äta när jag känner för det. Det är skönt att inte ha bråttom.

Lite regn får jag tåla. För det är skönt att låta regnvatten från solvarm asfalt spruta över fötterna. Och när det regnat i tre timmar och asfalten inte alls är särskilt solvarm längre är det skönt att veta att en camping och varm dusch väntar.

Om jag vill prata med någon kan jag stanna och fråga om vägen, även om jag egentligen vet precis var jag är och vart jag är på väg. Oftast blir det korta samtal med fingrar på kartan, gester och pekande längs vägen. Ibland pratar vi samma språk. Ibland har de en son som jobbar i Sverige som de ringer upp med mobilen och ger mig luren. Ibland drar de med mig en bit på stan till en dotter som kan översätta. Sen tar de med mig hem, ringer frun som kommer hem från bagerijobbet med bakelser i massor. Sen får jag soppa att äta, kartor att ta med och mina väskor fylls med konserver, bröd och mera bakelser. Det är då när vi skiljs åt, jag och Dusan, som det känns ensamt igen. Men bara för en dag. Kanske två. Men det finns alltid fler att fråga. Och så finns ni där hemma. Det känns skönt att ni finns och när jag kommer hem ska jag fortsätta fråga om vägen.